Pennteckning af en bal
Svenska Dikter
Här i vrån så from och still
Vill jag stå och se på balen,
Och att taflan må bli galen,
Täpper jag mitt öra till.
Hvilken snöflock utaf flickor!
Mot vårt lugn hvad arg komplott!
Eldiga som svafvelstickor,
Vänta de på gnistan blott.
Spegelns makt jag skönja kan,
Änglamin de på sig tagit.
Ack! i simpla hvardagslaget
Se de annat ut, min sann!
I den blick, där godhet lyser,
Mordbrand visst i morgon tänds,
Tör den »ljufva» stämman ryser
Kammarpigan utan gräns.
Balens sprättar gå åstad
För att få en pratsam maka.
Tankfull sänker hon sin haka,
Men sitt »ja» hon gifver glad.
Hand i hand igenom salen
Skjuta de förtroligt fart.
Flicka! om i jämmerdalen
Du en ledsven fick så snart! –
Alla nu i fyrkant stå, –
Första linien gör attacken, –
Evas döttrar höja nacken,
Skjuta skarpt ur ögon blå.
Sockersöta fram de sväfva,
Snörpa munnen smått och le,
Men af ovisshet de bäfva,
Att sin krigslists verkan se.
Mången träff och mången bom
Blifver under tiden skjuten.
En så nöjd, en ann’ förtruten,
Vänder till sin lucka om,
Väntad, ack, med öppna armar!
Af sin hälft – för stunden där;
Men trumpeten flitigt larmar,
Och hon snart en änka är.
Dock, han kommer väl igen
Till förtret för mången änka!
Under tiden, kan man tänka,
Har hon fått en annan vän.
Rast det nu för benen blifver,
Andra linien löser af; –
Tungan dock man ro ej gifver,
Den får dansa jämt i traf.
Se den snörda ängeln där!
Huru flitigt färg hon skiftar!
Hur hon med sin näsduk viftar,
Och hur tillgjordt brydd hon är!
Fyll med snicksnack hennes öra!
Smickra tappert, kavaljer!
Hon så mycket ej kan höra,
Att hon ej vill höra mer.
Se, den hulda där bredvid,
Som är närmre trettitalet
Och som hotas af det kvalet
Att bli jungfru all sin tid!
Giftas är dess enda tanka,
Är dess skönsta dröm också.
Hon vill stödjas, stackars ranka,
Tungt det blir att ensamt stå.
Mycket vore än att se,
Men jag börjar sömnig blifva,
Blott en vals jag vill beskrifva
Och mig se’n till kojs bege.
Hejsan! det blir allt för roligt!
Obekanta skutta nu,
Pressade ihop, förtroligt,
Som de vore man och fru.
Vals är dock en kostlig ting!
Blygseln kryper där i kurra.
Se hur röda där de surra
Med anständig fräckhet kring!
Heta blixtar ögat slungar, –
Denna tryckning var ej matt, –
Se hur skyhögt barmen gungar!
Hvilka vackra ben! God natt!
| Dikter af skämtsamt slag | |
| Den botade ömsinte | Sång till fullmånen 
|
Samlade arbeten af Wilhelm v. Braun (1902)
|
|
