Per Ols Per Erik: II

Per Ols Per Erik gick i gröna lunden
och tårar runno på hans bleka kind.
Och stjärnan brann så klart på himlarunden
och bladen dallrade i nattens vind.

Per Ols Per Erik satte säj på hällen
och lyssnade på skogens tunga sus.
Och det var höst, och det var sent på kvällen
och vänligt blänkte månans klara ljus.

Han bar en dödsens sorg i tankar sina,
han ville dränka sej i svartan sjö.
Han fick ej gifta säj med Mattssons Mina
och nu var bäst att tänka på att dö.

Per Ols Per Erik gick till sjöastranden
med fickan full av skrot och spik och sten.
Han höll sitt påbrödskort i högra handen,
och tog farväl av det i kvällen, sen.

Per Ols Per Erik tog ett hopp - i kvällen,
så vattnet sprutade i silverglans
och påbrödskortet flög mot himlapellen
och sockerkortet smalt i böljans dans.

Per Ols Per Erik han flöt opp vid näset,
när höstens snö i svarta vatten smalt,
då låg han lugn och vaggade bland gräset,
och slapp att äta kommissionens palt.

Men det var längesen, sen detta hände,
och Mina magrat utav brist på brö.
Per Ols Per Erik nog i grava vände,
om han fick se sin forna hulda mö.

Han har det bäst i alla fall i mullen,
så tycker Mina och så tänker jag.
Han sorglös vilar under ogräskullen,
och han står opp på domens stora dag.