Requiescat

Jag vet ej hvad som drifver mig att sjunga
     Så utan hopp,
Men förr jag kunde skära af min tunga
     Än höra opp.

O kunde jag utur mitt hjärta rycka
     Den trollgestalt,
För hvilken jag har offrat frid och lycka,
     Min ungdom, allt!

Hvi valde jag att öfver törnen vandra,
     Ett mål att nå?
Bekvämt jag kunnat liksom hundra andra
     På rosor gå.

O hade jordisk varit min begäran
     I lifvets vår!
Men ack -- jag brann för friheten och äran
     Vid tjugo år.

Jag såg det rätta trampas och förhånas,
     Då sjöd mitt blod;
Numera har jag slutat att förvånas --
     Bräckt är mitt mod.

En tid, som liknöjdt ser nationers styckning,
     Förnäm och blek,
Har endast en försmädlig axelryckning
     För diktens lek.

Af gammal vana, att min oro söfva,
     På min guitarr
Jag knäpper moll-ackorder för de döfva,
     Jag arma narr!

Jag dig förbannar, sköna dröm som gycklar
     Så rosenröd!
Det är ett skenlif endast, som du hycklar,
     Ty du är död.

Din stämma blott ur grafven till mig klingar,
     Min döda mö.
Du själf förfrusit dina Psyche-vingar
     Bland Polens snö.

En natt begrof jag all min unga smärta
     I enslighet,
Och skälfver än en sträng uti mitt hjärta --
     Hvem märker det?