Resa, Amanda, jag skall

 Resa, Amanda, jag skall till aldrig skÃ¥dade länder,
 dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
 Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
 Ã¶ver dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
 O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
 Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
 Dristigt han gÃ¥r att lösning pÃ¥ livets gÃ¥ta begära,
 river med segrande hand svarta ridÃ¥en itu.
 Himmelska land han skÃ¥dar bakom arkadiska bygder,
 sökta förgäves här, flyttas av aningen dit.
 Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
 andars melodiska sÃ¥ng fyller dess heliga kor.
 Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
 helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro;
 tills i bländande glans den stora, den eviga dagen
 strÃ¥lar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
 väcker de sovande par, ljuvtklingande: „Vaknen, I vänner!
 Vaknen, I älskade tvÃ¥! Eden begynner sin maj.
 Daggiga rosor i parkerna stÃ¥; att brytas av eder
 vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp.“
  
 *
  
 Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
 Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.