Riddar Curts bröllopsfärd

Sirlig brudgum, upp i sadel
Svingar riddar Curt sig brådt.
Re’n hans sköna brud af adel
Väntar honom på sitt slott.
Men hans ovän är till mötes
I en öde, klippig nejd;
Tiden ej med gräl förnötes,
Strax de fäkta ut sin fejd.

Striden vacklar fram och åter,
Curt dock sist blir öfverman,
Stolt nu platsen han förlåter
Med de skråmor, som han vann.
Men hvad syns, där lundens kvistar
Af ett rörligt skimmer strös?
Fram bland buskarna sig listar,
Barn vid barm, en fager tös!

Och hon lockar och hon säger:
Bida litet, riddar’ god,
Än ett vänligt ord ni äger
Väl för mig och för ert blod! --

Genomvärmd af ljuflig flamma
Hejdar riddaren sin färd
Och han finner nu en amma
Liksom jungfrun älskansvärd.

Svennerna i hornet stöta
Och nu minns han resans mål.
Snart på vägen lifligt möta
Handelsbodar, marknadsskrål.
Smycken granskar han och skrudar,
Mången bröllopsskänk läggs af.
Ack, men ack, då komma judar
Och förnya gamla kraf!

Portförbud och domstolsakter
Vålla uppskof och besvär;
Ha, vid alla afgrundsmakter,
Hygglig hjältefärd, det här!
Så förtretligt! När, för pocker,
Slutar denna bröllopsridt ? --
Ack, dueller, älskog, ocker
Ingen riddare blir kvitt.