Rimdans i fastlagen
och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge 26/3 1713.
Fastlagsdansen.
Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.
Allt för trått gör omöjeli` gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång`n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se`n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd` å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.
Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar`, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst` hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar`, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta`, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.
Bröllopsskriften.
I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig` gifter bliva.
En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull` icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?
Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all` andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.
En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.
Då skulle de som här skull` ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig` skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.
Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.
Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se`n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst` du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.
Den tredje kommer till och vill en domar` vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.
Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord` i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull` då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.
Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund` bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.
Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa` vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.
Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.
Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!
Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.
| Dikter i urval (av Johan Runius) | |
| En berömvärd värdinna i världen | Över världenes fåfängligheter 
|
