Rimsmeden

 Ensam jag skrider fram pÃ¥ min bana,
 längre och längre sträcker sig vägen;
 ack, uti fjärran döljes mitt mÃ¥l.
 Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
 Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
  
 Men jag ej klagar flyende dagen,
 ej mig förfärar stundande natten;
 ty av den kärlek, som gÃ¥r genom världen,
 föll ock en strimma in i min själ.