Rings drapa

Sitter i högen
högättad höfding,
slagsvärd vid sidan,
skölden på arm.
GÃ¥ngaren gode
gnäggar der inne,
skrapar med guldhof
grundmurad graf.

Nu rider rike
Ring öfver Bifrost,
svigtar för bördan
bågiga bron.
Upp springa Valhalls
hvalfdörrar vida;
Asarnas händer
hänga i hans.

Thor är ej hemma,
härjar i härnad.
Valfader vinkar
vinbägarn fram.
Ax flätar Frej kring
konungens krona,
Frigg binder blåa
blommor deri.

Brage hin gamle
griper i guldsträng,
stillare susar
sången än förr.
Lyssnande hvila
Vanadis hvita
barmen mot bordet,
brinner och hör.

"Högt sjunga svärden
ständigt i hjelmar;
brusande böljor
blodas alltjämt.
Kraften, de gode
gudarnas gåfva,
bister som berserk
biter i sköld.

Derför var dyre
drotten oss kär, som
stod med sin sköld för
fredliga fält:
sansade styrkans
skönaste afbild
steg som en offer-
ånga åt skyn.

Ord väljer vittra
Valfader, då han
sitter hos Saga,
Söqvabäcks mö.
SÃ¥ klungo kungsord,
klara som Mimers
böljor, och derhos
djupa som de.

Fridsam förlikar
Forsete tvisten,
domarn vid Urdas
vällande våg.
Så satt å domsten
dyrkade drotten,
blidkade händer
blodhämnden bjöd.

Karg var ej kungen,
kring sig han strödde
dvärgarnas dag-glans,
drakarnas bädd.
Gåfvan gick glad från
gifmilda handen,
lätt från hans läppar
lidandets tröst.

Välkommen, vise
Valhalla-arfving!
Länge lär Norden
lofva ditt namn.
Brage dig helsar
höfviskt med horndryck,
nornornas fridsbud
nerifrån Nord!"