Rotlanken

Dä fanns en khär i Rannsätts by
di kall´ Rotlanken;
men hva dä namne skull´ bety,
dä vete fanken.

Lell va dä mä´et nônnting ledt,
som recktitt knas´en,
för bar´ di sa´et ble´n mä ett
krut innli rasen,

å dängd´ ikring sej, så där ble
kav sönnersläijen
hvar stacker, som int va go te
å kytt´ ur väijen.

Dä stog som fragg´ om käfften på´n,
han vrôl´ åfanntlitt,
så ingen tjur tog måle å´n
äll blängd´ så anntlitt.

Däfför töckt´ pojkaan dä va lönnt
te ret´ å ank´en;
di kytt´ ikring å pep så tönnt:
Ro-ot-rotlanken!

Men ja´, fast pojk, töckt´ tåcke skäll
va intnô nöje;
ja´ flydd´ den fatti khärn i ställ´
e gammel tröje.

Må tro, då ble´n i syna bli!
Min näv´ han skaka
å grônna läng´, om han kunn´ gi
nô godt tebaka.

"Jo", sa´n te slut, "nu vet ja´ rå:
kall´ mej Rotlanken
så mö´ härr Fredrek kan gå på;
ja´ ska int bank´en."