Sång i Neapel

Svenska Dikter

Ädelstenar, ädelstenar
Smycka himlens päll,
Blixtra genom pinjens grenar
I Neapels kväll.
Ack, men dock jag såge gärna
I mitt eget hem
Från en majsky nordens stjärna
Le -- jag vet likt hvem!

Lundens skugga, lundens skugga
Fylls med balsamlukt,
Sömniga kaskader dugga
På orangens frukt.
Ack, men doften ej förfriskar
Som en klöfveräng;
Hälst jag hör, hur källan hviskar
Kring violens säng.

Örat frossar, örat frossar
Blott på melodi.
Söderns lust i toner blossar:
Suck och svärmeri!

Ack, men det är icke sången
Ifrån Djurgårdstjäll,
Där jag hörde sista gången
Min Carl Mikaël.

Nektarviner, nektarviner
Brädda bägarn full;
Sångens dolda pärla skiner
Ur Falernerns gull.
Ack, men vännerna jag minnes
I mitt hem, långt bort,
Där jag gladare till sinnes
Drack långt sämre sort.

Mörka lockar, mörka lockar,
Eld i ögonklot,
Röst, som smälter och som lockar,
Knappast stås emot.
Ack, men det är blott med smärta,
Som jag här blir träl:
I min nord man får ett hjärta,
Då man ger sin själ.