SÃ¥ng och lif

    Solsken och fröjd,
Vänliga löjen, i dal och på höjd:
De äro skatterna dina,
    Nordens Kristina.

    SÃ¥ngen är död,
Lifvas han ej af den vårfriska glöd:
Lifvas han ej af ett hjerta,
    Gladt i sin smärta.

    SÃ¥ngen är lif;
Är ej ett foster, ett dödfödt, af kif,
Som teologen bland bårar
    Skoningslöst sÃ¥rar.

    Nu klingar glad
Lärksång i eterns förgyllande bad;
Snart gifver jorden i knippor
    Vifvor och sippor.

    Solsken och fröjd
Andas, när blommor på klippornas höjd
Sträfva ur stenhårda gruset
    Upp emot ljust.

    Mörker blir ljus,
Sorgen blir glädje, och storm byts i sus,
Liksom när vårljusen skina,
    Nordens Kristina.