Sångare!

        Sångare!
Hur länge viljen I sjunga vaggsång
och skallra med skallra för unga släktet?
Vi bjuden I än på flaskor och nappar?
Han ej I sett att söta mjölken är orörd?
        Och barnen fått tänder?

        Sångare!
Hur länge viljen de små I skrämma
med busar byltade in i multna paltor?
Dran hop de rostiga harnesk och värjor
och skicka dem sen till sista beskådan
        i Nordiskt Museum!

        Sångare!
Vi jämren I jämt om idealen som svekos?
Var tid har sina idéer om ting och om saker;
och vi ha våra idéer om verkligheten!
Förblin I verkligen trogna Era idéer
        vi svika ej våra!

        Sångare!
Vi sjungen I endast i höga ton om de höga?
Det höga i livet ges för oss är det högsta.
Vi sätten I ännu det skönas sken för det sanna?
Det sanna är fult sålänge sken är det sköna.
        Det fula är sanning!

        Sångare!
Må smäktande serenader i månsken tystna!
Fast ljuset ännu i fönstret brinner,
har idealet dock lagt sig i varma lakan.
Hon börjar bli gammal, den gamla sköna
        och håller på nattron!

        Sångare!
Om icke nattluft spräckt Era vackra röster
och om I viljen lära Er nya sånger;
välan så låten den gamla sköna få sova!
Vi ta tillsammans en sång för den nya dagen,
        ty solen är uppe!