Sångaren

Hvad sång får jag vid borgaled,
Hvad sång från vindbron höra?
Låt den i själfva salen med
Få klinga för vårt öra! --
Så kungen talte -- pagen lopp,
Och då han återkom: låt opp,
Sad’ kungen, för den gamle!

I ädle riddersmänner hell!
Hell damer här i ringen,
Som stjärnor tätt på himlens pell!
Uppräkna er kan ingen.
Hvad prakt och glans i salen vid!
Mitt öga blunda: här ej tid
Det är att stumt förtjusas.

Han lyckte ögat, där han stod,
Och kvad med kraft och lågor;
Och riddaren såg upp med mod,
Och mön mot barmens vågor.
Den sången kungen var i lag,
En gyllne ked med välbehag
Han lät åt sångarn räcka.

Den gyllne kedjan gif ej mig,
Gif den åt män i pansar,
För hvilkas bistra blick i krig
De splittras, oväns lansar,
Gif sådan skänk åt din kansler,
Må han, med annat sitt besvär,
Den gyllne bördan bära.

Jag sjunger liksom fågeln blott,
Som bor i skogar gröna:
Den sång som från mitt hjärta gått,
Är nog att mig belöna.
Dock om en önskan står mig fri,
Låt gyllne bägarn rågad bli
Åt mig med ädel drufva.

I botten bägarn tömde han:
Den drycken vill jag lofva!
Det hem lycksaligt prisas kan,
Där slikt är ringa gåfva.
Så minnens mig i lyckans dag
Och tacken Gud så varmt som jag
För denna dryck er tackar!