Sammetsrocken och örngottet

Fabel. Öfversättning


    Ett örngott och en sammetsrock
    En gÃ¥ng förtroligt samtal hade,
    DÃ¥ rocken ibland annat sade
    (Ty sammetsrockar tala ock):
»Ack, hvad vår egare bör säll och lycklig skattas!
    Han lefver ju de bästa dar -
Utaf allt jordiskt godt ej honom något fattas:
Han börd, han rikedom, han liflig helsa har.
    Beständigt uti lek och löjen,
    Hvar dag han ömsar nya nöjen:
    Hans tid pÃ¥ glädjens vingar far.
Uti hvad ljufligt lugn lär ej hans sinne vara!»

    'Ack, nej', sÃ¥ hördes kudden svara,
    Hur jemmerligt du dig bedrar,
Som tror att detta allt skall hjertats lycka båda!
    Om du hans nÃ¥des sömn fick skÃ¥da,
    Du säkert ej i staden fann
    En mera ömkansvärd än han.
Uppå sin bädd han aldrig hvila finner:
Af samvetsagg han vrides af och an
    Och aldrig lugn i själen vinner
    En ständig oro bryr hans hÃ¥g:
Ibland är jag för hög, ibland är jag för låg,
    En afton (jag kan det besanna)
Jag hörde honom högt sitt ödes skick förbanna
    Och med förfäran sÃ¥g
    Pistolen tätt framför hans panna.
Hans lånta glädtighet, det är en mask han bär,
    Att sina samvetsplÃ¥gor dölja,
    Som honom tära och förfölja...

    Min vän, af denna upptäckt lär
Att den, som lycklig syns, ej alltid lycklig är!