Siskan och Näktergalen

 Siskan kom till Näktergalen,
 Den hon vänskap svurit har,
 Gråtögd, vred och rörd hon var.
 "Vet du", sad´ hon, "nyss i dalen
 Var jag på en fågelfest,
 Det jag ångrar tusen gånger;
 Tänk, man tadlar dina sånger,
 Och de skönsta aldramest.
 En på drillen lyte lade,
 Sade, att han faller trögt;
 En, att sången går för högt.
 Ändtligt Spolen myndigt sade:
 Hela rösten jag försmår;
 Tacka vill jag Trastens tunga,
 Lärkan kan och ändtligt sjunga,
 Så att sången man förstår.
 Men mig mest till iver rörde
 Otacksamma Gökens spel;
 Aldrig utav dig jag hörde,
 Att du siktat andras fel.
 Deras gåvor du berömmer,
 Lämnar heder i sitt mått,
 Icke heller den fördömer,
 Som ej någon stämma fått.
 Vi skall du så lindrig vara
 Om de andras sång och tal?"
 "Därför" - hördes fågeln svara -
 "Att jag är en näktergal."