Sjöfararen vid milan

 Vid milan har jag vaktat i vinter och vår
 och längtat till havet i många långa år,
 långt bort från min gammalmansmöda.
 Från havet är den vind, som i tallarne går
 och leker med stoftet från milan, som står
 med mull över kolen som glöda.
 
 Och seglen de glänsa på havets vida rum
 och vågorna de kasta sig med dån och med skum
 mot stränderna av främmande länder.
 Till havet, till havet det vida jag vill
 - vid milan är jag bunden, jag kastar av och till
 med mull över glimtande bränder.
 
 Och skuggorna de tätna och dagen den är all
 och mörkret faller tyngre och natten kommer kall,
 det glimtar och glimtar i glöden.
 Och skogen av sångerna om havet är full,
 min själ är bedrövad för vindsångens skull,
 mitt sinne är sorgset till döden.