Sjuklingens Aftonpsalm

 Den lÃ¥nga dagen nÃ¥tt sin ända,
 Ur hafvet MÃ¥nan, gullröd, gÃ¥r,
 Azurens milda bloss sig tända
 Och frid i jordens hyddor rÃ¥r.
 Allt sig förvandlar - blott min smärta
 Ej skiften underkastad är.
 Allt njuter hvilan - blott mitt hjärta
 Af himlen fÃ¥fängt den begär.
 
 Nu fläktar vinden svettens droppar
 Af skördarn bort, i lindens hägn,
 Nu lifvas rosens brända knoppar
 I daggens tysta silfverrägn.
 Den svett, ifrÃ¥n min panna rinner,
 Ej nÃ¥gon afton torkar af,
 Och ingen droppe till mig hinner
 Ur Alltets stora glädjehav.
 
 FrÃ¥n plogen nu man dragarn spänner,
 PÃ¥ nytt, vid aftonklockans ljud,
 Sig trälen fri och lycklig känner, -
 Han flyr till sömnens milde Gud,
 Och glömmer alla olycksöden,
 I ljufva drömmars blomsterland,
 DÃ¥, himmel, himmel! endast döden
 Kan lossa mina träldomsband.
 
 Ack! sömnens vallmo skall ej kransa
 Den bädd, där plÃ¥gans törne gror,
 Och kring hvars kuddar spöken dansa,
 Vid MÃ¥nans sken och ufvars chor
 Om dvalan fängslar mina sinnen,
 Mig fasan dock ej öfverger:
 Blek, iskall, svept i hvita linnen,
 Jag mig i kistan hvila ser
 
 Dock tröst en himmelsk Quinna skänker,
 Som lugn vid jämrens läger stÃ¥r
 Mot korset hon sitt hufvud sänker
 Och stjärnor brinna kring dess hÃ¥r
 Hon lyfter stum den ljusa handen
 Och ögat, dränkt i änglagrÃ¥t,
 Ur natten mot de blÃ¥a landen,
 Dit hopp och kärlek följas Ã¥t.
 
 Hur nattens stjärnor herrligt prÃ¥la
 PÃ¥ azurhvalfvets dunkla grund!
 SÃ¥ äfven jag en dag skall strÃ¥la
 I änglars skimrande förbund,
 När uppenbar i molnens zoner,
 Messias, vid basuners skri,
 Har störtat ondskans gamla throner
 Och ändat Dödens tyranni.
 
 DÃ¥ skola grafvens skumma häkten
 Med rysligt dunder öppna sig,
 Och alla tider, alla slägten
 Församlas, Domare! kring Dig.
 Som eterblossen fordom quällde
 Ur Kaos' mörker, Herre! - sÃ¥,
 Befriade frÃ¥n dödens välde,
 Ur natten helgonen nu gÃ¥.
 
 Likt morgonsolen denne brinner
 I ljusets nya himlakropp
 Mild som en stjärna, denne rinner
 Ur grafvens tysta dimmor opp.
 Och MÃ¥nans klarhet denne sprider,
 När, en balsamisk sommarquäll,
 Hon fram pÃ¥ molnfri himmel skrider
 Och silfrar vatten, dal och fjäll.
 
 Mig äfven skall en glans beskruda,
 Som morgonrodnans ljuf och klar,
 Och gyllne vingar silfverljuda
 Där genom rymderna jag far.
 Jag vandra skall i blomsterängar,
 Vid lifvets böljande kristall,
 Och harpan, frÃ¥n dess etersträngar,
 Med segertoner brusa skall.