Skönhet en bräcklig glans

En blomma rinner upp ur mull,
Av väder blåses hon omkull,
Ell' vissnar hon och får sitt slut,
När Sommartiden lupit ut:
Så är det och med skönhets prakt,
Hon äger ej fullkomlig makt:
Hon lider oundviklig nöd,
Av sjukdom, ålder, tid, och död.
En skönhet är allena till,
Som evigheten gilla vill:
En ren, en klar, en helgad själ,
Hon växer till, och prydes väl
Av himlaprakt, en skönhets skrud,
Som gör, att hon behagar Gud.