Skattgräfvaren

Läns var börsen, kränkt mitt hjärta,
Pinsamt lång min dag sågs skrida:
»Tyngst af allt är armod lida,
Guld är lifvets högsta väl!»
Att mig göra kvitt min smärta
Skatters sökare nu blef jag;
Med mitt eget blod förskref jag
Dessförinnan bort min själ.

Sfärer drog jag upp kring sfärer,
Lät en magisk brasa glöda
Mellan örter, ben af döda, --
Och nu formeln framsagd vardt.
Se’n, som svartkonstboken lärer,
Mina gräfningar jag gjorde
Där, hvar skatten finnas borde.
Natten stormig var och svart.

Fjärran såg ett ljus jag blänka
Likt en stjärneprick allenast,
Men som kom allt närmre genast,
Just när midnatt inne var.

Här ej gällde sig betänka:
På en gång spreds klar en dager
Från den fyllda skål, en fager
Yngling in i kretsen bar.

Milda ögon såg jag blicka
Under täta blomsterkransen,
Då han trädde fram i glansen
Af pokalen, himmelskt skär;
Och han huldrikt bad mig dricka.
Denne yngling, så jag tänkte,
Som så härlig ljusdryck skänkte,
Aldrig är det Lucifer.

»Lefnadslust och mod du dricker
Det är rätta visdomsskatten.
Kom ej mera hit om natten
Se’n med ängsligt signeri!
Här att gräfva lönar icke.
Sträfsam dag, om kvällen gäster!
Arbetsveckor, helgdagsfester!
Må ditt nya trollord bli.»