Skulle Jag sörja då vore Jag tokot
Skulle Jag sörja då vore Jag tokot
Fast än det ginge mig aldrig så slätt,
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
Vakta på Tiden, hon lär full gå rätt;
All Världen älskar ju vad som är brokot,
Mången mått liva som ej äter skrätt.
Olyckan växlar ju lika med Lyckan,
Allt vad Begynsel har ändas en gång;
Druckin Man haver ej allestäds hickan,
Lust följer Gråten, Gråt ändas i Sång;
Den som på Sanningen pekar med Stickan
Kan lett lätt falla frå Sanningens Spång.
Himmelens Dagg plär på Träna nerdugga,
Men så snart Jorden har gi'et dem nog Saft
Att de kunn' trossa Skyn, vem kan kullhugga
Samma, när Yxen ens har inte Skaft?
Maskstungne kan man med Fingrerna gnugga,
Mången tror vunnit vad Ändlyktan tafft.
Dy lät man Lyckan med Olyckan strida
Intill Jag ser, Ho som vinner för mej,
Ingen måẗt Skjusshästen alltför hårt rida
Tröttar du honom, förtreter han dej;
Fast om en måste Förföljelse lida
Modet blir fritt när som Kroppen är ej.
Dy skall mitt Blod och Mod osörgse vara,
Lasse räds varken hat, Avrund ell Tvång,
Ingen tårs göra mer än han kan svara,
Rätt måst (tross Orätten) hava sin Gång,
Fly med Flit vem som kan slik Olycks-Snara,
Fängsel gör Längsel när Lyckan är vrång.
Tänk min Vän att Man fördenskull mått' liva
Lustig, fast om det är mot ens Behag,
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva,
Vadan hon kom i går, går hon idag;
Dy har Jag hoppet I lär en gång skriva
Att I olycklig är lustig som Jag.
