Slutvignett

Här rullats upp på bladen
En tafla af vårt land,
Af bondens gård och staden,
Af åker, fjäll och strand.
De ringa som de höga
Lagt fram sin egenskap,
Och ljust var skogssjöns öga
Och mörkt var grufvans gap.

Ett blad är kvar, det sista:
Det faller sig ej lätt
Att efter önskan rista
I ord en slutvignett.
Du svenska jord, du gamla,
På en gång sträng och mild,
Hur skall min kärlek samla
Dig i en enda bild?

Då seglarn vågen plöjer
Att lämna hemmets skär,
Hvem månn’ till afsked dröjer
På sista klippan där?
Och styr han hemåt färden,
Hvem hälsar tack för sist
Längst ute där på fjärden?
Vår svenska tall helt visst!

Du tall bland gråa bergen!
En seg och stolt natur,
Alltjämt du håller färgen
I både ur och skur.
Du ännu föreställer
Det folk, du kände förr.
Dig sista bladet gäller,
Du utpost för vår dörr!

Kring Sveas landamären
Väx, trogna träd, i frid,
Och må ej öfver skären
Du randas se en tid,
Då ondt får öfvertaget,
Och allting går i tu,
Och svensk af gamla slaget
Finns ingen mer än du!