Som synes vara en Elegie, skrifven vid Ulla Winblads säng, sent om Aftonen

 Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva,
 [V:ello.] — — — — Skjut skrufven in;
 Pip och kuttra som en turturdufva
 [V:ello.] — — — — för makan sin;
 Släng din Peruk och bulta din Hjessa,
 Blif ej svartsjuk, blödig och rädd;
 Låt mina ögon tårar prässa
 Uppå Ulla Winblads bädd.
  
 * * *
  
 Fader Berg gutår, mitt bröst mig klämmer,
 [V:ello.] — — — — Mitt hjerta känn,
 Hur det klappar vid hvar Ton du stämmer,
 [V:ello.] — — — — Och svider sen,
 När jag ser dig så tänk att jag finner
 Kyla, svalka, ro i mitt bröst,
 Ty med ditt glas du mig påminner
 At mot kärlek finnes tröst.
  
 * * *
  
 Men mitt öga ser som i en dimma
 [V:ello.] — — — — Just Fröjas graf;
 En Paulun kring hvilken Lampor glimma.
 [V:ello.] — — — — Drag skorna af;
 Helga det rum, där skönheten kastar
 Sina liljor döden til rof.
 Du min Vestal til målet hastar,
 Och min själ är i behof.
  
 * * *
  
 Si den hvita barmen hur han flämtar,
 [V:ello.] — — — — Knäpp lite grand.
 Si hur hon sin Myrten-krona hämtar
 [V:ello.] — — — — Utaf min hand.
 Si hännes ögon trotsa just döden
 Med sin klarhet, styrka och färg.
 Hör hännes sång om Jungfrurs öden;
 Hör du, hör du Fader Berg?
  
 * * *
  
 Si nu kött och blod i skönsta prydnad
 [V:ello.] — — — — Förklara sig.
 Mina känslor från förnuftets lydnad
 [V:ello.] — — — — Nu draga mig,
 Draga mig dit, just dit där du ligger.
 Än får du ej lida utaf;
 Nu skal du dö min Nymph! — Jag tigger.
 Qvickna åter i din graf.