Sommarnatten

Himmel, hvilken afton, hvilken färd!
Ser du holmens lilla blomsterverld?
Goda Nana, i dess lunder
Sjunga foglar qvällens under.
Hvila rodden, låt oss vagga
Dit i land.
Solen ler ju än från kullen,
Vikens bölja gungar jullen,
Aftonvinden för vår flagga
Mot dess strand.
Hör du de susande alarnes ljud?
Ser du de grönskande ängarnes skrud?

Njutom fröjden! Snart har tiden
Satt för njutningen en gräns;
Nana, snart är kärlekens
Liksom sommarns stund förliden.

Re’n bland löfven blickar torpet fram.
Skynden fläktar, fören dit vår stam!
Ser du gubben, goda Nana,
Re’n i dörrn vår kosa spana,
Ser du flickan, hur den täcka
Vinkar der?
Med sin smultronkorg i handen
Står hon leende på stranden,
Glad att få åt Nana räcka
Sina bär.
Hulda, du tåras. Hur helig, hur skön
Är ej den hyllande kärlekens lön!
Redan här som engel buren,
Njut din afundsvärda lott.
O, hur säll är menskan blott
Med sitt hjerta och naturen!

Hvad ej praktens salar fostra opp,
Lifvets fulla njutning, lifvets hopp,
Växer utan ans och blommar
Höst och vinter, vår och sommar
I den fria bygdens runder,
I dess tjäll.
Ser du anden, som för stäfven
Flyr med ungarne i säfven,
Arm och blottad och derunder
Dock så säll?

Ej mot palatser, som skyarne nå,
Bytte den irrande en af de små;
Ej för guld, i råga bräddadt,
Ej om tusen slott hon såg,
Öfvergåfve hon sin våg
Och sitt bo, i vassen bäddadt.

Qvällens blyga älskogsstjerna, du!
Blicka vänligt på vår landning nu!
Jubla, lundens fogelskara!
Låt er sång en brudsång vara,
Som två trogna hjertan viger
Inför er!
Solen sjunker bakom bergen,
Vesterns himmel mister färgen,
Men din färg, o Nana, stiger
Mer och mer.
Sent må vi vända från färden igen,
Morgonens stråle här finne oss än.
Lätt är hem och vänner glömma,
Flicka, i en älsklings famn.
Här i dalens blomsterhamn
Låt oss hvila ut och drömma.