Sonet 10

Tillstå med skam, att ingen är dig kär,
Du, som så sorglös mot dig sjelf kan vara.
Säg gerna, mången till dig kärlek bär:
Att du har ingen kär, är på det klara.

Ty du beherrskas af så hatfullt rus,
Att ditt förderf du söker sjelfmant vålla
Och vill förstöra detta vackra hus,
Som helst du borde se att upprätthålla.

O, ändra dig, att jag må ändra mod!
Skall hatets hem fördunkla kärleks boning?
Var, som ditt yttre är, huldrik och god,
Och öfva mot dig sjelf ett grand förskoning.

Skänk dig ett annat jag, göm det för mig,
Att skönhet lefva må i det och dig!