Sonet 11

Fort som du vissnar, äfven rot du slår,
Och i de dina, hvad du mist, förstoras.
Det friska blod, som du en ann' består,
Förblir dock ditt, fast ungdomen förloras.

Deri är visdom, skönhet, fruktsamhet,
Derutom dårskap, ålderdom, elände.
Om alla tänkte så som du, Gud vet,
Då tog om tre tjog år väl verlden ände.

Den, som naturen ej välsigna tänkt,
Barsk, rå och ofruktsam omkomme gerna.
Se, du fått mer än den, hon mest har skänkt:
Den ädla gåfvan bör du ädelt värna.

Hon skar dig till sin stämpel, för att så
Den skulle tryckas af, men ej förgå.