Sonet 110

Ack, det är sant, jag svärmat här och der
Och gjort mig sjelf till narr för andras frågor;
Jag sålt för godt köp, hvad mig dyrast är,
Och gamla synder födt med nya lågor.

Ja, det är sant, att jag har blickat snedt.
På sanningen, — och dock, vid himlens makter,
Den irringen mitt hjerta ungdom gett:
Jag lärde känna dig i syndens schakter.

Nu är det slut, — tag du din makt igen!
Min hunger tänker aldrig mer jag sätta
På nya prof, ej fresta gammal vän, —
En gud i kärlek, min långt, långt för detta.

Du, näst min himmel bäste, gif mig tröst
Invid ditt rena, kärleksfulla bröst!