Sonet 113

Se'n dig jag lemnat, har mitt öga plats
Uti min själ, och kommet halft till korta
Är kroppens ljus, som till hans ledning satts, —
Tycks se, men är i verkligheten borta.

Ty ingen form ifrån dess spegel går
Till hjertat ned af fogel eller blomma,
Och af dess syner del ej själen får,
Ja, sjelfva synens bilder äro tomma.

Ty hvad det ser, det samma af hvad slag,
Det väcka må förtjusning eller häpnad,
Haf eller berg det vare, natt eller dag,
Hök eller dufva, allting tar din skepnad.

Jag kan ej mer, — så fyld jag är af dig,
Att just min trohet rent förbryllar mig.