Sonet 116

Det band, som trogna sinnen sammanbinder,
Ej intrång tål. Den kärlek är ej sann,
Som, då den ena vexlar, finner hinder
Och af ens flyktighet förändras kan.

Nej, han en fyrbåk är, som ej skall luta,
Hur än den skakas må af stormens ras,
En stjerna klar för hvar förvillad skuta,
Till värde okänd, fast dess höjd kan tas.

Han är ej tidens narr, fast rosenmunnen
Och kinden falla inom liens rymd;
Han ändras ej med korta lefnadsstunden,
Men härdar ut, tills verldens dag blir skymd.

Är detta falskt, ja, då förblekne orden,
Jag skref om kärlek, som ej fans på jorden.