Sonet 119

Hur ofta sög jag falska tårar opp,
Ur kolfvar, svarta som ett helfvet, runna,
Med hopp i fruktan, fruktan bytt i hopp.
Och jemt förlorande det nyligt vunna!

Hvad svåra fel mitt hjerta har begått,
Och dem emellan himmelskt sällt sig funnit!
Hur ögat nästan ur sin håla stått,
Då af den vilda feberns eld det brunnit!

Ett nyttigt ondt! Nu ser jag det för visst,
Att genom ondt ett godt i värde vinner,
Och slocknad kärlek, återtänd, till sist
Än högre skönhet, kraft och storhet hinner.

Jag kommer från min irrfärd näpst igen,
Tre gånger mera rik än förr med den.