Sonet 121

Långt hellre vara låg än synas vara,
När ändock skammen träffar begge två,
Och man dermed en lycka mister bara,
Som icke käns, blott syns för andra så.

Ty hvi skall ögat hos en falsk belackare
Mig håna för det heta blod, jag fått?
Hvi skall min svaghet spejas ut af stackare,
Som tycka dåligt, hvad jag finner godt?

Nej, jag är den jag är, och de, som peka
Åt mig, blott röja egna fel dermed.
Jag går rakt fram, hur de i krokar leka,
Och vill för deras domslut gå i fred; —

Blott ej det ligger sanning i de orden,
Att ondskan herrskar öfver allt på jorden.