Sonet 129

Lifskraftens ödande i skamlig yrsel
Är lusta, bragt till dåd; på förhand re'n
Är hon menedig, mordisk, utan styrsel
Vild, rå och grym, omåttlig och gemen;

Knappt smakad, strax föraktad och förbrukad;
Ursinnigt åtrådd, men knappt nådd, ändå
Ursinnigt hatad, — lik en lockmat slukad,
Som gör den galen, hvilken smakt derpå;

Vild i begär, vild, när den nått sin ände;
I går, i dag, i morgon utan töm;
I njutning sällhet, efter den elände;
Förut — en lockfull fröjd, förbi — en dröm.

Det vet all verlden, — dock ej en, som flyktar
Från himmel, som med slikt ett helfvet lyktar!