Sonet 13

Om du din egen vore! Men du är
Ej längre din, än här på jord du blifver.
Bäst att för slutet du dig rustar här
Och dina drag åt någon annan gifver.

Den skönhet, hvilken nu du har i lån,
Du sluppe återbära, vore åter
Din egen, äfven se'n du gått härfrån,
Om blott en son din form du bära låter.

Hvem lemnar till förfall så herrligt hus,
Då vanlig klokhet bonar om sitt rede
Mot vinterdagen och dess stormars brus,
Mot dödens köld och mot dess vilda vrede?

O, blott en slösare! Min vän, du vet,
Du haft en far: din son ock ege det.