Sonet 130

Min flickas blick är ej lik solen alls,
Och hennes läppar likna ej koraller;
Om snö är hvit, hur mörk är hennes hals,
Och svart är håret, som kring nacken faller;

Jag sett af rosor både hvit och skär,
Men deras färg på hennes kind ej blandas,
Och mången vällukt mera ljuflig är
Än den, som hon från sina läppar andas;

Jag lyss till hennes röst och vet ändå,
Att som musik ej just mig smeka orden:
Jag aldrig skådat en gudinna gå, —
Min flicka, när hon vandrar, går på jorden: —

Och dock, vid himlen, hon beundras tål
Som någon, prydd med falska bilders prål.