Sonet 134

Så: — nu har jag bekänt, att han är din,
Och jag är sjelf förpantad åt din vilja.
Med mig det gånge hur det vill, blott min
Han blir igen och du oss ej kan skilja.

Men du vill ej, och han vill ej bli fri.
Ty han är god, du girig icke minder.
Han har sitt namn mig gett att borgen bli
På den revers, som äfven honom binder.

Din skönhets panträtt vill du bruka full
Du ockrerska, som blott ditt pund förstorar,
Och lagför vännen, kräfd blott för min skull,
Som af lättsinnighet jag så förlorar.

Förlorad är han: du har begge två;
Han gäldar allt, jag är ej fri ändå.