Sonet 136

Om själen knotar, att till dig jag nalkas,
Så svär du raskt blott, att din Will jag är,
Och själen sjelf ju viljans säte är;
Så du min kärlek hjelper, fast du skalkas.

Will samla vill uti din själs behåll
En mängd af viljor, en bland dem min egen.
Vid stora räkningar — så är ju sägen —
Kan ett ibland bli räknadt såsom noll.

Så låt mig stå oräknad med i talet,
Fast i din bok jag skrifven är som ett.
Håll mig för noll, — man förr en gång har sett,
Att äfven noll ibland ej är så galet:

Mitt namn blott älska, och om det du vill,
Då mig du älskar, ty mitt namn är Will.