Sonet 139

Bjud mig ej svara för hvad du begick,
Då din ovänlighet du hvälfde på mig;
Med tungan såra mig, ej med din blick
Möt kraft med kraft, men ej med konstgrepp slå mig!

Säg, att du älskar hvem som helst, men blott,
Då jag är när, gif ingen blink åt sidan.
Behöfs väl list, då du en makt har fått,
Som håller mina vapen qvar i skidan?

Låt mig urskulda dig: — min älskling vet,
Att hennes öga mig fiendtligt tvingar;
Derför hon från mitt anlet vänder det,
Att det mot andra håll sitt pilregn svingar.

Dock gör ej så: då jag är nästan död,
Dräp mig med blicken, du, och stäck min nöd.