Sonet 148

Ve mig! Hvad ögon har mig Amor gifvit,
De se ju allting rasande och snedt!
Eller hvad har af mitt omdöme blifvit,
Som tänker falskt om hvad de riktigt sett?

Är skönt, hvad mina falska ögon ära,
Hvi säger verlden då, det är så ej?
Är det ej skönt, då kan oss kärlek lära,
Att den ej klarögd är som andra. — Nej,

Hur var det möjligt? Kan en blick bli klar,
Der vaka jemt med strida tårar paras?
Ej under, att mitt öga miste tar:
Sjelf solen syns ej, förrän himlen klaras.

Amor, hur klipskt du bländat mig med gråt.
Att ej jag skulle märka ditt försåt!