Sonet 149

Du grymme, nekar du, jag tycker om dig,
När mot mig sjelf jag blott af dig är full?
Jag tänker ej på dig, bryr mig ej om dig,
När rent mig sjelf jag glömmer för din skull?

Hvem hatar dig, som se'n min vän vill nämnas?
Hvem vredgas du på, som jag smilar åt?
Och mulnar du mot mig, o, månn' jag hämnas
Ej genast på mig sjelf med ångrens gråt?

Fins en förtjenst, den hos mig sjelf jag prisar,
Som är för stolt att vilja tjena dig,
När allt, hvad godt jag har, dig hyllning visar,
Blott du med ögat blicka täcks åt mig?

Dock — hata du; jag vet ditt sinnelag:
Du älskar den, som ser, och — blind är jag.