Sonet 15

Ser jag, hur allt, som hit på jorden satts,
En liten stund blott som fulländadt varar,
Att bilderna på lifvets skådeplats
Blott stjernornas fördolda makt förklarar;

Ser jag, att menskor växa liksom hö
Och få båd' väl och ve från samma himmel, —
Först ungdomsstolta, sedan långsamt dö,
Och slutligt blandas bort i glömskans hvimmel:

Då leds jag från alltings förgänglighet,
Din ungdomsbild i tanken att behandla,
Hur tiden och förderfvet slåss om det,
Att få din unga dag i natt förvandla.

I kamp mot tiden som en trogen vän,
Hvad den tar bort, jag ympar in igen.