Sonet 150

Af hvilken makt har du dig lärt att truga
Mitt hjerta under dig, fastän så svag,
Som tvungit mig att på min synkraft ljuga
Och svära på, att ljus är ej Guds dag?

Hvar fick du denna syndens höfviskhet,
Ty dina dåd, när man dem värst bör klandra,
En sådan kraft och konst du skänka vet,
Att de mig tjusa mer än dygd hos andra?

Hvem lärde dig att fängsla mig på nytt,
Ju mera grund jag egde att dig hata?
O, fast jag älskar nu, hvad andra skytt,
Du är ej den, som skall min kärlek rata.

Om din ovärdighet har upptändt mig,
Mer värd är jag att älskas då af dig!