Sonet 17

Hvem ville tro min vers en gång, om rik
Jag gjort den, med hvad högst hos dig man prisar?
Fast, det vet Gud, den blott en graf är lik,
Som gömmer och ej halft din rikdom visar.

Kunde jag teckna dina ögons prakt
Och ditt behag i vackra takter måla,
Man sade visst: »den skalden osant sagt:
Så himlaskönt kan jordiskt skönt ej stråla.»

Då skulle dessa blad, som gulnat, bli
Missaktade, likt gamla män, som prata;
Hvad sant jag sagt, blef skalderaseri,
Min vers som forntids svulst man skulle rata.

Men fins af dig en son i lif en gång,
Du lefver båd' i honom och min sång.