Sonet 18

Skall med en sommardag jag dig jemföra?
Du är dock mera mild och älsklig än.
Majs ljufva knoppar brukar stormen störa,
Och sommarns fröjd — hvad är så kort som den?

Ibland för häftigt himlens öga glöder,
Ibland dess guldblick är af dimmor gömd;
Ja, hvarje skönhet, som naturen föder,
På något vis är till förändring dömd.

Men aldrig skall din sommarglans förflyta
Ej du förlora skall hvad skönt du fått,
Ej i sin skuggverld döden med dig skryta,
Då med min dikt odödlighet du nått.

Så länge menskor andas, ögon skåda,
Så länge lefver den, med den — I båda.