Sonet 22

Ej spegeln säge, jag är gammal, mer,
Så länge du och ungdom äro vänner;
Men när hos dig jag tidens fåror ser,
Då i min kropp jag dödens förbud känner.

Ty all den skönhet, som nu smyckar dig,
Är blott mitt eget hjertas vackra hölje;
Uti ditt bröst det bor, som ditt hos mig; —
Hur kan jag äldre vara än mitt följe?

O, derför med dig sjelf var så försiktig,
Som jag för din skull är, men ej för mig:
Jag bär ditt hjerta varsamt som en riktig
Amma sitt barn, att ej det skadar sig.

Förbi ditt hjerta är, om mitt får brista;
Du gaf mig ditt, — och jag vill ej det mista.