Sonet 40

Tag alla dem jag älskar, ja, tag alla
Hvad har du mera än förut ändå?
Ej en, som du kan verklig kärlek kalla,
Ty allt, hvad mitt var, det var ditt också.

Om du för min skull henne från mig tager,
Jag kan ej tadla dig, då din hon är;
Men tadlad blir du, om du dig bedrager
Och nyckfullt skyr, hvad nu din själ begär.

Din stöld, du hulda tjuf, vill jag förlåta,
Fast all min fattigdom jag mister, jag;
Och dock, du vet, är skäl att mer begråta
Kärlekens svek än hatets öppna slag.

Du täcka sjelfsvåld, sjelfva synden klär dig;
Dräp mig med trots, blott jag får städs bli när dig!