Sonet 45

De andra två, lätt luft och eld så skär,
De följa dig, hvarhelst jag än må bida;
Luften min tanke, elden mitt begär,
Än hit, än dit i hastig fart de glida.

När dessa lätta element ha gått
Till dig med helsningsord, som vänskap bringar,
Då sjunker jag, stödd af de andra blott,
Till döden ned, och svårmod mig betvingar;

Tills lifvets harmoni de åter frälsa,
De lätta bud, som återvändt från dig,
Och komma hit just nu samt om din helsa
Ditt välbefinnande berätta mig.

Deråt jag fröjdas, men en stund allenast:
Jag sänder dem tillbaks — och sörjer genast.