Sonet 47

Nu är det fred för ögonen och hjertat,
Det ena mot de andra vänligt stämdt;
När hunger efter dig har ögat smärtat,
När hjertat är af kärleksqval beklämdt,

Med ditt porträtt det tjusta ögat festar
Och bjuder hjertat njuta färgens spel;
En annan gång hos hjertat ögat gästar
Och tager i dess kärlekstankar del.

Så är du med din bild och mina tankar,
Fast borta, dock närvarande hos mig;
Ty se, hur långt du än i fjerran vankar,
Är jag med mina tankar dock hos dig.

Men slumra de, af bilden i mitt öga
Mitt hjerta väcks till fröjder, himmelskt höga.