Sonet 48

Hur ifrig var jag, när jag for min kos,
Att få mitt lappri under lås förvaradt,
Att mig det obrukt skulle stanna hos,
I säkert skydd, från tjufvars händer sparadt.

Men du, mot hvilken guld ett lappri är,
Min tröst, för hvilken nu jag mest mig grufvar,
Du, som mig dyrast är och ensam kär,
Till rof är lemnad åt gemena tjufvar.

Dig har jag blott läst in uti ett skrin,
Dem ej du är, och dock dig innelycker, —
Uti mitt bröst, en gömma, ljuf och fin,
Der du kan gå och komma, som du tycker.

Men äfven dem, jag tror, du stjälas skall:
Slikt pris kan bringa dygden sjelf på fall.