Sonet 49

Emot den tiden — om den komma skall —
Då mina fel ha gjort dig kall till sinnes,
Då du betalat ut din kärlek all,
Och hopp om ny kredit för mig ej finnes;

Emot den tiden, då förbi du går,
Och knappt mig helsar med ditt ögas strålar,
När kärleken till köld förvandlad står,
Och afmätt höflighet ditt väsen målar:

Emot den tiden tar jag tillflykt till
Min vetskap om, hur bristfull jag plär vara,
Och mot mig sjelf min hand jag lyfta vill,
Ifall det gäller så din rätt försvara.

Mig, arme, med allt skäl du öfvergaf,
Ty på din kärlek har jag intet kraf.