Sonet 5

De timmar, hvilka konstfullt sammanväfva
En skönhet, der hvart öga har sin fröjd,
De skola sist sig till tyranner häfva
Och göra fult, hvad nu är skönhets höjd.

Ty tiden har ej ro: på sommarns korta
Minuter ger den vinterväder kallt,
Af frost blir safven stel, allt löf är borta,
Det vackra snöhöljdt, barhet öfver allt.

Då, — funnes intet qvar af sommarns safter
Som flyktig fånge inom vägg af glas,
All frukt man miste af det skönas krafter,
Det och dess minne gick med stormens ras.

Men fast med vintern blomstren mistat glansen,
I saft, som pressas, doftar ännu kransen.