Sonet 52

Jag liknar då den rike, som sin låda,
Af skatter fylld, med nyckel öppna får,
Fast han ej hvarje stund dem vill beskåda,
Att icke njutningen förlorad går.

Derför åt högtidsdagar vi oss glädja:
De komma mycket sällan, en och en,
Blott sparsamt satta in i årets kedja,
Som i ett perlband någon ädelsten.

Så kan ju tiden som den låda gälla,
Der dig liksom en högtidsskrud jag lagt.
Att göra vissa stunder särskildt sälla,
Då ut de veckla all sin gömda prakt.

Välsignad du, hvars dygder väcka opp,
Då jag dig ser, triumf, dig saknar, hopp!